Livets lotterier

Ett liv fyllt av borderline, lycka, kärlek, tankar, känslor, skratt och tårar. Framförallt är det en historia om mina drömmar och den långa vägen dit, om det lilla i det stora och allt däremellan. Allt det vill jag dela med mitt framtida jag och med er. För vi har så mycket att lära av varandra.

Utställningsex

Publicerad 2014-03-28 09:15:23 i Allmänt,




Efter tio välbehövliga timmars sömn vaknade jag upp i Battangbang, en stad jag inte ens hade hört tala somnar jagom dit. Blev en brakfrukost med två tyskar innan vi tog en tuk-tuk runt stan för att uträtta lite ärenden. Än en gång hade jag vinden i ryggen och det visade sig att. Våran chaufför var samma som från Gårkvällen. En supertrevlig kambodjan som erbjöd sig att ta oss runt hela stan. Vi hade redan bokat en rundtur via hotellet men lyckades avboka den efter lite tjafs som jag lät stora stygga tysken ta. Och herregud mina vänner vilken tur att vi gjorde det. För än en gång fick jag uppleva något som inga turister får göra. Han tog oss till ett gammalt hus i utkanten av staden där vi fick komma in och besöka en kambodjansk kvinna i hennes 100 år gamla hus. Hon berättade helt otroliga historier från kriget där hon hade förlorad både sin man och sina tre barn. Det var hemska men otroligt intressanta historier och vi alla tre satt bara där och gapade. Var så svårt att förstå att det hon berättade om faktiskt hade hänt på riktigt och att det bara var 35 år sedan folk blev avrättade på dom mest brutala sätten i grottor, träd och fält runt om i Kambodja. 

Senare tog han med oss för att äta lite lokal mat. Än en gång har jag ingen aning om vad det var ,en gott smakade det och vi alla tre åt som att vi aldrig hade sett mat förut. Sen fick jag uppleva något av det mest fantastiska jag någonsin upplevt. Han tog oss ut till dom enorma risfälten inramade av bergen runtomkring. Jag har sldrig varit på en tystare och mer fridfull plats i hela mitt liv. Inte en turist eller bil i sikte. Bara vi och de arbetande kambodjanerna. Vi gick runt där i säkert en timme och bara njöt i tystnad, försökte fånga de otroliga landskapen på bild och spanade efter ormar runt våra fötter. 

Några hundra meter fram fanns ett flodslut med kristallklart vatten där de lokala barnen badade och lekte för fullt. Jag fick låna ett skynke att vira in mig då jag inte hade bikini och hoppade i med barnen. I säkert en timme var vi i och lekte och skrattade och alla barnen försökte lära sig engelska. När jag tittade upp insåg jag att hela byn stod där och iakttog mig med ett leende medans jag lekte med deras barn och barnbarn. För än en gång hade dom aldrig sett någon som mig, något som verkar vara genomgående för Kambodjas landsbygd. Det var en sån unik känsla att bli accepterad av de lokala byinvånarna och få leka med eras barn ich ta del av derAs vardag. Våran bastubad slutade i ett enormt vattenkrig och innan vi åkte fick jag en bukett blommor av barnen. 

Efter det åkte vi vidare för att vandra upp på en bergstopp och se tempel och några av mördargrottorna från kriget. Fick betala den sjukligt korrupta polisen innan vi fick knata upp för den kilometerlånga trappan och när vi väl kom upp var vi dyngsura. Trippen avslutades med att vi satt på marken och såg på medans 4 miljoner fladdermöss flög ur en enorm grotta. Även det är en obeskrivlig upplevelse. Sen åkte vi helt utmattade tillbaka mot stan. Blev erbjudna att äta råttor på vägen men försökte att tacka nej vänligt utan att se allt för äcklad ut. Väl framme fick jag duscha på den allmänna toaletten där spolknappen på toaletten bestod av en kinapinne. Än en gång, spartanskt på en helt ny nivå. Bi gick iväg för en middag, packade ihop det sista och gav oss iväg mot nattbussen som skulle ta mig till Phnom Pehn, huvudstaden i Kambodja.

Som alltid var bussen tre timmar sen och under tiden hann min fobi för kackerlackor försvinna då jag såg sisådär 25 stycken. Träffade massa trevliga människor vid bussen som fick tiden att gå snabbare innan bussen väl kom. Bussen i fråga skulle ha wi-fi, ac, toalett och vatten men hade som ni säkert kan förstå inget av det. Jag klev in på den proppfulla bussen som bestod av tiotals små skinnbäddar som skulle föreställa sängar. Jag hoppade upp i en och hade turen att hamna brevid en trevlig australiensare. Vi pratade i några timmar innan jag somnade av utmattning mitt i en mening. Jag vaknade upp väl framme i Phnom Penh och insåg att vi båda låg kors och tvärs över den 100 centimeter breda bädden. Men det är sånt som bars faller sig naturligt på sånna här resor och efter den bussresan kändes det sen som att vi hade känt varandra en evighet. Helt otroligt egentligen att jag på mina 6 första veckor har lärt känna flera hundra personer och fått inbjudningar till att besöka jordens alla hörn. Nej det är unik upplevelse backpacking och alla backpackers här i Kambodja har varit något helt annat än dom i Thailand. Mer genuina och ute efter kultur och unika upplevelser snarare än fest och fina stränder.

Kommentarer

Kommentera inlägget här
Publiceras ej

Om

Min profilbild

Herren på min borderline-täppa

En 21-årig tjej som alltid befinner sig någonstans på jordens karta, men man vet aldrig vart. Just nu bosatt i Barcelona. Brottas med borderline, ångest och depressioner, älskar att låta huvudet flöda och uttrycka sig i form av text, jag känner, tänker och tycker om allt men det är det som gör mig till mig. Följ med mig på min resa genom det vi kallar livet.

Till bloggens startsida

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela