Livets lotterier

Ett liv fyllt av borderline, lycka, kärlek, tankar, känslor, skratt och tårar. Framförallt är det en historia om mina drömmar och den långa vägen dit, om det lilla i det stora och allt däremellan. Allt det vill jag dela med mitt framtida jag och med er. För vi har så mycket att lära av varandra.

Väskan stannade kvar men jag kom i alla fall fram

Publicerad 2014-03-30 14:29:33 i Allmänt,



Så, det bar av tillbaka till Thailand. Kändes minst sagt lyxigt att hoppa på ett plan till Bangkok som enbart tog 1 timme jämfört med bussresan som skulle tagit 12. Väl i Bangkok hade vi blivit försenade så när jag kikade på klockan insåg jag att jag enbart hade sisådär 20 minuter på mig att ta mig till nästa plan som skullr ta mig till Krabi. Ett plan som jag verkligen itne ville missa då det skulle innebära att dom första timmarna på min födelsedag skulle behövts firas på Bangkoks flygplats. Men jag sprang, och oj vad jag sprang. Jag antar att det är så att när man har ett riktigt fint mål som väntar så kan man hinna iprincip vad som helst.Och tro det eller ej mina vänner men det gjorde jag. Jag hann över hela Bangkoks inte allt för lilla flygplats fram till min incheckning precis i tid. På planet till Krabi hade jag turen att få tre säten helt för mig så direkt när vi lyfte så somnade jag som en stock och vaknade något utvilad på flygplatsen i Krabi. Hjärtat och hjärnan samt jag själv tog ett glädjeskutt när jag hoppade av planet.Oturligt nog hade min väska inte lyckats få komma med men det gjorde mig inget då det viktigaste var att jag var framme. 4 timmar innan min födelsedag officielt skulle börja hade jag lyckats ta mig precis dit jag ville vara. Hae det varit i början av resan hade jag antagligen panikat utan min väska men nu kändes det snarare skönt att slippa släpa och konka på min 13 kilos väska (fick en chock när dom ställde den på vågen på flygplatsen och jag insåg att jag hade gnällt över 13 ynka kilo). Jag hoppade in i en bil som skulle ta mig till Ao Nang, hamnade med en supergullig Thailändare som satt och slog upp ord i sin lilla ordbok i framsätet för att försöka lyckas få till en någon sånär raggningsreplik att lägga. Vi tog ett pit-stop på 7-eleven som blev längre än planerat och som slutade med att jag stod med en hel bunt thailändare och försökte få liv och itnernet i min telefon för att kunna få lite kontakt med omvärlden och Petter som jag skulle möta. För dum som jag var hade jag glömt att kolla upp den lilla detaljen om vart han bodde. 

Bilen körde mig mitt ut i ingenstans där jag blev grattad av ett gäng thailändare innan dom satte mig på en moppe för att sedan dumpa ner mig i en båt. På ett kolsvart hav guppade jag fram och såg enorma bergstoppar resa sigruntom mig medans himlen skiftade i vitt och svart av åskan som bullrade fram. Efter en halvtimme var jag i alla fall äntligen där. Frame i Tonsai beach med den personen jag aldra helst ville fira min födelsedag med. Det blev en snabbdusch och ett ombyte från min sjyssta outfit som bestod av pyjamasbyxor och tjocktröja (inte det ultimata på en varm strand i Thailand). Fick hoppa i en av Petters enorma tröjor som klädde mig som känning. Vi möte upp lite vänner till honom och på 12-slaget stod en ihopmosad Reisis framför mig med ett stort ljus i och Petter tog ton i Ja må hon leva medans alla runtomkring försökte hänga med på vår svenska tradition. Det var definitivt en födelsedagssång utöver det vanliga då alla med oerhört ansträngda ansiktsuttryck försökte hänga med i vår svenska sång. Sen bar det av hemåt till vår faktiskt otroligt fina bungalow med en riktig säng (glädjejubel inom mig). Och där somnade jag väldigt snabbt. Glad och nöjd över att ligga i en trygg famn som jag tycker himlans bra om, ännu en gång i Thailand. För som man säger, borta bra men hemma bäst. Och på något underligt vis har Thailand gått och blivit hem. Egentligen grundar det sig nog i människorna som finns i de olika länderna jag besöker men just nu är Thailand garanterat det enda landet jag vill vara i. Så här tänker jag stanna ett tag. För upplevelser blir garanterat hundra gånger mer värdefulla när man har någon man tycker om att dela dem med.

Kommentarer

Kommentera inlägget här
Publiceras ej

Om

Min profilbild

Herren på min borderline-täppa

En 21-årig tjej som alltid befinner sig någonstans på jordens karta, men man vet aldrig vart. Just nu bosatt i Barcelona. Brottas med borderline, ångest och depressioner, älskar att låta huvudet flöda och uttrycka sig i form av text, jag känner, tänker och tycker om allt men det är det som gör mig till mig. Följ med mig på min resa genom det vi kallar livet.

Till bloggens startsida

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela