Nu får tankekanonen jobba
Det var en sak som slog mig igår när jag låg i och badade. Att här är jag. På andra sidan jorden i en 35-gradig värme och havet precis framför fötterna. Jag får se och uppleva saker som många människor bara kan drömma om och trots det kommer det stunder då och då nu på slutet av resan då jag faktiskt längtar hem. För det senaste året sen studenten har jag farit och flängt iprincip hela tiden och jag tror att det jag kan sakna en fast punkt som bara är min, nån slags trygghet.
När dom tankarna slår mig tänker jag också på hur många det är som skulle göra vad som helst för att byta plats med mig just precis nu. Ovh hur jag kommer ångra dom här tankarna så småningom när jag sitter där hemma i Sverige eller Norge. Så nu försöker jag bara njuta av sista tiden, varje dag och varje sekund trots att jag saknar många och trots att den där saknaden sticker till lite extra då och då när jag Tänker på vissa.
Det finns egentligen inte så mycket att göra här på Koh Samet. Träffade tre svenska tjejer igår som hade varit här i snart två veckor och dom berättade att dom hade lagt sig runt 9 varje dag. Det verkar vara en plats där många avslutar sin resa, kopplar av och väntar in flyget hem. Vilket inte är så konstigt med tanke på att ön bara ligger cirka 5 timmar från Bangkok. All dötid gör att tankarna snurrar i 180 hela tiden.
Allt jag har varit med om, alla människor jag mött, alla platser jag sett, alla upplevelser, motgångar, medgångar, fina minnen. Ja allt. Det är Helt otroligt hurmycket som har hunnit hända på dom här tre månaderna och ibland när jag tänker tillbaka till starten känns det som att jag har varit borta i år och dagar. För allt jag varit med om dom här månaderna känns som upplevelser som man skulle kunna samla på sig på flera år.
Gårdagens utstickarhändelse var när en Amerikan efter att ha gått förbi mig sisådär 8 gånger på två dagar tillslut vågade sig fram. Han öppnade munnen och ut flög den absolut värsta raggningsrepliken jag någonsin hört. Den lät något i stil med ''hej, jag har gått fram och tillbaka på den här stranden nu och jag har inte sett någon vackrare än dig. Jag drogs till dig som en mygga dras till en människa och attraktion är inget man kan rå för''. Och där satt jag i min solstol, gapandes med en oförstående blick om vad människan precis hade sagt. Sekunden senare ville han att jag skulle komma och bo med honom i Stockholm och frågade även om han kunde erbjuda mig en erotisk massage senare. Jag tackade så vänligt jag kunde nej och kämpade i säkert en kvart med att få honom att gå. Tillslut blev jag tvungen att packa ihop min väska och faktiskt gå hem. Det jobbiga nu är att det här är en liten ö d'r jag garanterat kommer springa på honom ett antal gånger. Så idag är jag redo med keps och solglasögon och en oerhörtful tröja för att skydda mig från honom. Det är det här som är lite creepy med att resa ensam som tjej. Man stöter på så mycket underliga typer som man vet absolut ingenting om och man vet ju liksom aldrig.
Nu sitter jag på stranden och käkar frukost och tittar på medans alla Asians har fotoshoots med diverse olika outfits och rekvisita på stranden. Underhållande det där med hur dom försöker bygga upp en bild om den perfekta semestern när det enda dom egentligen gjorde var att stå och posera framför sitt kamerastativ. Men men, alla är vi olika och det ska vi väl vara glada för. Nu står ett dopp i det blå på schemat om jag nu vågar visa mig på stranden dvs.
