Livets lotterier

Ett liv fyllt av borderline, lycka, kärlek, tankar, känslor, skratt och tårar. Framförallt är det en historia om mina drömmar och den långa vägen dit, om det lilla i det stora och allt däremellan. Allt det vill jag dela med mitt framtida jag och med er. För vi har så mycket att lära av varandra.

Två dagars flashpacking

Publicerad 2014-03-28 09:17:45 i Allmänt,


Så vad händer nu då? Jo nu sitter jag på flygplatsen i Phnom Phen. Spenderade några timmar i staden, åt lunch med världens underligaste fransman och sprang därifrån snabbt som vinden så fort jag hade fått i mig mitt fried rice. Så nu sitter jag här under AC:n i väntan på mitt plan som inte lyfter förns om tre timmar.Men vet ni vad? Det gör mig ingetning alls. För just nu njuter jag bara av min sista dag som 19-åring och mitt beslut om att åka tillbaka. Det blev sådär igen. Det blev så att hjärtat var tvunget att få bestämma istället för huvudet. Mina 16 dagar i Kambodja blev helt plötsligt bara 7. Tror jag måste ha slagit något slags rekord med tanke på vilken fart jag haft tvärs över hela landet på en ynka vecka. Antar att man arbetar snabbt när man längtar till målet och just nu längtar jag bara tillbaka till Thailand och personen jag kommer möta där. Så tanken är att jag nu ska ta mig från Kambodja till Bangkok och därifrån direkt till Krabi för att sen imorgonbitti sitta på en båt påväg mot Tongsai och Railay Beach. 

Tänka sig att det här är min sista dag som 19-åring. Helt sjukt vad jag har hunnit med under det senaste året. Tagit studenten, åkt till Italien som Aupair, åkt tillbaka lika snabbt. Varit i London, New York, flyttat till Norge, avslutat ett 2-årigt förhållande, förlorat två jag älskar, fått nya underbara vänner för livet, fått min familj splittrad och sen vänt på steken, bokade en enkelbiljett till Thailand och vände livet upp och ner. Och nu sitter jag här, ett år sen sist jag fyllde år men när jag tänker efter skulle det kunna vara fem år sedan jag fyllde 19 med tanke på hur mycket som har hunnit hända. 

Det här året har min rastlöshet verkligen tagit priset och tagit mig till platser jag aldrig trodde att jag skulle besöka. För inte trodde jag att jag skulle sitta på en flygplats i Kambodja ensam dagen innan min 20-årsdag. Jag känner mig dock inte ensam, jag har börjat trivas oerhört bra i mitt alldeles egna sällskap och med lite musik i öronen är mina ensamma stunder fulländade. För tro mig, dom där ensamma timmarna blir inte så många när man backpackar. Från och med imorgon kommer jag i alla fall vara allt annat än ensam för då har jag en öppen famn som väntar på mig på Railay och det mina vänner hade jag aldrig trott att jag skulle ha under resans gång. Men än en gång så blir saker aldrig som man har tänkt sig. Hade allt gått enligt planerna hade jag varit i Vietnam nu för att sedan ta mig igenom både Laos, Burma och Kambodja och sedan ner till Malaysia, Filipinerna och Bali. Jag kan inte nu svara på hur många av dom länderna jag kommer besöka för jag kommer följa hjärtat och åka dit detsäger åt mig att åka och för tillfället skriker det åt mig att jag ska åka till Thailand. Jag bokade biljetten igårkväll vid 11-tiden och nu sitter jag här och väntar. Jag kände bara att jag var tvungen att åka, att jag ville minnas min 20-årsdag med någon jag tycker väldigt bra om på en plats som jag vet att jag kommer tycka väldigt bra om men som jag aldrig varit på förut. 

Det blir alltid snabba beslut för mig. Jag funderade länge igår innan jag bestämde mig för att åka, jag funderade på om jag skulle sitta och ångra mig en vacker dag. Ångra att jag inte stannade längre i Kambodja, ångra att jag åker tillbaka till Thailand ännu en gång. Men sen slutade jag tänka och tycka och kände bara efter med hjärtat och då var svaret helt plötsligt mer självklart än någonsin. Det är klart att jag ska till Thailand. Jag har slutat känna ånger och ångest för det är bara slöseri med tid. På senaste tiden har jag bara accepterat och varit nöjd med alla mina beslut, stora som små för alla dom där besluten har på ett eller annat sätt fört mig hit till just den här flygplatsen i just den här staden. 

För om min telefon inte hade blivit stulen på Koh Tao hade jag aldrig åkt till Koh Samui den där dagen och hade mitt försa hostel inte kostat dom där extra50 bathen hade jag aldrig gått över  gatan till det andra hostlet och träffat mina härliga Norrlänningar, då hade jag heller aldrig åkt tillbaka till Koh Tao och fått den bästa veckan på min resa hittills, jag hade heller aldrig besökt dom platserna jag gjorde i Kambodja, träffat dom människorna jag träffade och fått dom oförglömliga upplevelserna jag fick. Då hade jag heller aldrig suttit här idag påväg till Ao Nang och Railay Beach. Så ja om det är någon gång man ska börja tro på ödet så är det väl ändå nu. Japp jag har definitivt börjat tro på det ännu mer än innan. Känns som att jag har vinden i ryggen för tillfället och jag hoppas att det ska hålla i sig. För för tillfället flyger jag fram på moln genom Asien.Eller ja, på buss egentligen. Räknade ut att jag spenderat över 60 timmar på bussar och båtar den senaste veckan eller tio dagarna, helt otroligt egentligen. Men alla upplevelser är bra upplevelser på ett eller annat sätt och alla dom där resorna har definitivt gett mig upplevelser, en handfull av dom och så ännu lite till.

Kommentarer

Kommentera inlägget här
Publiceras ej

Om

Min profilbild

Herren på min borderline-täppa

En 21-årig tjej som alltid befinner sig någonstans på jordens karta, men man vet aldrig vart. Just nu bosatt i Barcelona. Brottas med borderline, ångest och depressioner, älskar att låta huvudet flöda och uttrycka sig i form av text, jag känner, tänker och tycker om allt men det är det som gör mig till mig. Följ med mig på min resa genom det vi kallar livet.

Till bloggens startsida

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela