Livets lotterier

Ett liv fyllt av borderline, lycka, kärlek, tankar, känslor, skratt och tårar. Framförallt är det en historia om mina drömmar och den långa vägen dit, om det lilla i det stora och allt däremellan. Allt det vill jag dela med mitt framtida jag och med er. För vi har så mycket att lära av varandra.

Idag uppskattar jag livet på ett sätt jag inte trodde var möjligt då

Publicerad 2015-04-22 10:41:03 i Alla dom där tankarna som jag vill dela med er, Allmänt, Vägen till frihet,

Den här gången var det Lars Winnerbäck som gjorde det. Med sin mörka, mystiska röst fick han det att krypa under skinnet på mig och fick den Spanska vinden att dofta som svensk sommar och lyckliga minnen. Han spelade ’’Den blomstertid nu kommer’’ och med den spelade han även upp ett flertal oförglömliga och helt magiska minnen från oräkneliga skolavslutningar med blommiga eller vita klänningar som bars upp av ett par brunbrända ben fyllda med skrapsår sådär som dom bara kan vara på ett litet barn en sommardag i juni.

 

Ja tänk så många gånger man suttit där i kyrkan, på skolgården eller i ett klassrum för att vädergudarna inte ville samarbeta just den där dagen som alltid var så speciell.  Jag har verkligen starka minnen från mina skolavslutningar, hur jag på en av dom fick ett pris av vår alldeles egna rektor för att jag hade varit en bra vän, en förebild för hur vänner ska vara. Jag var bara runt 10 år när detta hände så ni kan ju tänka er hur mina ben skakade när jag med bestämda steg gick mot rektorn för att få ta emot mitt pris. En fantastisk brosch som föreställde en liten liten mörk och en liten liten ljus flicka, hand i hand. Jag hann tyvärr nästan aldrig använda den där broschen innan den försvann i mitt kaosiga flickrum fyllt med affischer eller helt vitmålat beroende på humör och ’’dagens stil’’.  Jag var så där om den där broschen att jag lade den på ett alldeles speciellt ställe och en dag när jag väl hade bestämt att dagen var kommen, dagen då jag skulle våga bära den där lilla gåvan som för mig betydde så mycket, nä då hade jag ju såklart glömt bort vart det där superhemliga superbraiga stället var. Precis som vanligt.

 

För jag har alltid varit en slarvmaja men i mina ögon kan det faktiskt även vara en bra sak. Jag har tappat bort ovärderliga minnen, förlovningsring, guldsmycken, ringar från min farfar, jaaa allt som går att tappa bort egentligen. Dom där sentimentala grejerna har såklart känts precis som allt annat plus lite till men sen har det ju alltid gått över.  Och jag tror det är bra att vara lite slarvig, tappa bort saker lite då och då för att lära sig att saker inte är livet, för att aldrig fästa sig vid grejer så mycket att världen går under om de försvinner. För det för mig är inte ett sunt levnadssätt. Det är helt normalt att gråta och vara förtvivlad en stund om du tappar något av högt världe för dig men i slutändan så är det bara ting och trots att de här tingen kanske är för dig ovärderliga då de kommer från någon som längre inte går på vår jord så är de bara ting. Och det allra viktigaste är att du bär med dom i hjärtat. Någonstans på vägen verkar vi i dagens morderna samhälle ha glömt bort det där tyvärr. Men jag tänker inte glömma bort det, glömma bort värdet av relationer framför ting, av minnen framför bilder och riktiga vänner framför instagram följare. Jag tänker omfamna och ta vara på min slarvighet och låta den göra mig till en bättre person istället. En person som aldrig glömmer bort vad det verkligen är som betyder. Det är konstigt, konstigt att jag som växte upp i en sån materialistisk familj, jag som fick allt jag pekade på faktiskt var den som skämdes när jag gick till skolan i ännu en ny jacka eller med ännu en ny väska. För jag ville inte att dom som inte kunde få det skulle bli avundsjuka eller se mig som någon jag inte var.

 

Och nu tappade jag tråden helt. Det jag egentligen ville dela med mig av var ju Lars Winnerbäck och skolavslutningar och mina tankar kring det. För mig var skolavslutningarna en frihet utan dess like. Jag gillade inte skolan när jag växte upp, hatade att gå dit och skolkade mestadels av tiden för att jag inte klarade av att var där. Jag var så osäker, liten och så rädd. Så den blomstertid nu kommer har alltid haft en väldigt speciell betydelse för mig. Den sången har jag alltid sjungit för fulla muggar med vetskapen om att den är min startsignal. Min startsignal för 10 veckors sommarlov, 10 veckors frihet från ångest, pikar i korridorerna, osäkerheten över hur jag såg ut och samvetskvalet över att jag aldrig var i skolan. Den låten betydde så oerhört mycket för mig och än idag när jag hör den så skär det i hjärtat samtidigt som jag drar på smilbanden.

 

För inte visste jag då att jag idag skulle uppskatta livet på ett sätt jag inte trodde var möjligt, på det sättet jag gör idag. Idag ser jag fram emot att börja plugga igen. Jag har lite drygt 2 veckor kvar innan jag går tillbaka till skolbänken för första gången av egen vilja och det känns så fint. Så fint att jag idag faktiskt ser fram emot det och jag hoppas att jag får sjunga något den dagen jag är klar med mina studier här i Barcelona. För den dagen ska jag för första gången på länge få sjunga, bara utav glädje. 

Om

Min profilbild

Herren på min borderline-täppa

En 21-årig tjej som alltid befinner sig någonstans på jordens karta, men man vet aldrig vart. Just nu bosatt i Barcelona. Brottas med borderline, ångest och depressioner, älskar att låta huvudet flöda och uttrycka sig i form av text, jag känner, tänker och tycker om allt men det är det som gör mig till mig. Följ med mig på min resa genom det vi kallar livet.

Till bloggens startsida

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela