Om kärleken till en syster
Detta inlägg kommer jag tack vare Filippa Reinfeldt tillägna min storasyster Fredrika. För tack vare Filippas kloka ord så kan jag nu mer än någonsin förstå att det kanske inte alltid varit så lätt att växa upp med mig vid sin sida.
För att man ska förstå detta inlägg ordentligt så hör det till att jag måste berätta om olikheterna mellan mig och min syster. Vi är som natt och dag, som svart och vitt men trots det är vi även som helan och halvan, som yin och yang och allt däremellan. För trots våra olikheter är min syster en av dom som känner mig allra bäst. Hon är min grädde på moset som man så fint uttrycker det på svenskan trots att jag aldrig riktigt förstått innebörden med det. För vem i helsikens namn har någonsin ätit mos med grädde och dessutom tyckt att det smakat gott?
Det är något med min syster som ibland kickar in och fullkomligt tar över hela våran relation för stunden. Det är hennes förståelse för mig och hennes sätt att kliva in och rätta till mig när jag ibland är ute och går åt helt fel håll i livet. Hon har iakttagit mig på avstånd och nära håll genom hela livet och redan från barnsben infann vi oss i våra roller som syskon. Hon var den som bestämde och jag var den som nöjt följde efter och skrattade och log. Så nöjd och glad över att min alldeles egna storasyster faktiskt ville umgås med mig.
Det där med att hon bestämde och jag hakade på fungerade otroligt bra under många år tills jag fick lite för mycket skinn på näsan och bestämde mig för att bli en tonårsrebell utan dess like. I flera år var det jag som skulle stå i centrum. Jag skulle hålla låda och glänsa när jag ville och när jag mådde dåligt och ville vara ensam stod jag kvar där i centrum just för att jag mådde så dåligt.
Det var några mörka år i dåvarande familjen Nilssons liv som jag idag kan säga tyvärr satte lite för mycket prägel på våra framtida år som familj och även satte min syster åt sidan. Mina föräldrar var så illa tvungna att göra det inga föräldrar vill göra: Prioritera ett av två barn. För under de åren vad det precis vad som krävdes, jag behövde all uppmärksamhet bara för att kunna fungera och orka finnas till bara en enda dag till.
Jag menade ju aldrig att sätta min älskade syster där i hörnet där hon tvingades se på medans vår kära mamma frenetiskt kämpade med jobb, hus pch två barn varav ett faktiskt inte ville leva längre. Denna vilsna lilla flicka var jag och är fortfarande jag men såhär 9 år senare kan jag se allt med nytt perspektiv, bära med mig denna lilla sköra skapelse som jag en gång var och låta henne vara en del av den sprudlande och livsglada kvinna jag idag är. Visst finns det tyngre dagar även nu, det kommer det alltid göra. Men skillnaden på då och nu är att nu går det inte en sekund då jag inte känner den brinnande känslan där inom mig, den lilla 11-åriga flickan som skriker ut att livet är en gåva. Och jag vill ta vara på varje sekund och varje andetag. För är det något jag vet idag som jag inte visste då så är det att allt bli bättre hur klyschigt det än må låta.
Jag är inte riktigt redo att börja tänka på hur saker hade sett ut om jag faktiskt hade gett upp den där dagen och det är ingen tanke jag någonsin kommer ägna en minut. Den får finnas kvar där inne som ett litet ärr, en liten permanent påminnelse över hur glad jag ska vara att jag är just jag och att jag lever.
Vi har kommit en lång väg sedan dom mörka åren både jag och min syster. Jag tar fortfarande en massa plats precis som alla i min familj nu gör. Vi kan skrika, skratta, prata i mun på varandra till den ena blir galen, gnabbas, gråta och krascha för att sedan skratta igen. Skillnaden på platsen jag tog då och den jag tar nu är att hon tar den platsen med mig och att vi gör det utav kärlek. Ingen behöver längre sitta bredvid och se den andra rasa. För visst rasar vi fortfarande men idag gör vi det tillsammans hand i hand. För är det något jag har lärt mig så är det att det är mycket lättare att ställa sig upp igen efter ett fall om man har någon som kan hjälpa en upp.
Så Fredrika, du ska veta att jag älskar dig och att allt jag gör idag gör jag av kärlek. Du är så klok, så vis och så vacker. Hela världen ligger framför dina fötter, den är din och vad du än bestämmer dig för att göra med den så vet jag att det kommer bli bra. För det finns ingen som dig och hur jobbig och påfrestande jag än blir så är det bara för att jag har så mycket jag vill dela med dig att jag bara måste vara sådär på och jobbig, För att för varje steg jag tar så vill jag att du ska gå där bredvid mig, oavsett om vi går på varsin sida av jorden.
