Livets lotterier

Igår träffade vi en otrolig man vid namn Bruce. Han kvällen av sin 37-årsdag med oss utan att vi visste om det, ja vi visste ju såklart att vi var med honom men inte att han fyllde år. Vi satt på balkongen utanför hans bungalow medan han låg i sin hängmatta och berättade delar av sin helt otroliga livshistoria som sträckte sig över jordens alla hörn. Han lärde oss ett och annat, bland annat att de två testen man måste göra med sin partner Innan man gifter sig är att resa, längre då såklart ingen vecka på Mallis. Sen att man också måste klättra med sin partner innan, att det egentligen är det ultimata testet på tillit med tanke på att man lägger sitt liv i just varandras händer flera gånger dagligen.

Ju mer jag tänker på allt han sa och specifikt det så blir det mer och mer sanning. För att resa med varandra är verkligen det ultimata testet. För jag hade aldrig kunnat sitta här utanför en bungalow med någon annan än Petter helt jävla blöt av svett och vänta på att vattnet i toan ska fyllas på så att jag ska kunna gå och spola (behöver nog inte nämna vad jag har gjort) och ta en dusch efter en hel dag med klättring.

Nog om mitt toalett besök. Klätterdelen prickade också rätt. Det har tagit mig två år att våga lägga andra änden av repet i någon annans händer än Petters. För här på Tonsai finns det högst en handfull människor som inte älskar att vara på väggen och dansa med berget. För det är lite så det känns när man klättrar sin svåraste rutt någonsin och bara flyter upp i varje rörelse utan att knappt behöva ta i. Den är en magisk känsla. Obeskrivlig. Även den har tagit mig 2 år att få uppleva. För det var först igår som mitt liv som klättrare verkligen började, nånting hände i mig och jag vet med säkerhet att jag aldrig kommer sluta älska denna sport. Wow är ordet.

För att sammanfatta det hela ät jag bara tagen. Tagen av denna magiskt vackra miljö som vi befinner oss i. Berörd av människorna vi hittills träffat på vägen, några som jag vet jag kommer träffa många fler gånger efter det här. Slutligen är jag helt fångad i lugnet jag funnit, lyckan som bubblar upp inifrån och ut. Folk här säger att jag är den gladaste människan de träffat. Jag går konstant runt och ler och skrattet kommer utan anledning bara för att vi lever igen. Lever fria att göra vad vi vill.

Och jag vet att berget gjorde det. Det var min dans med berget igår som hjälpte mig över en otroligt stor tröskel. Min ångest. Jag har nu varit ångestfri en hel vecka och det mina vänner. Var länge sen. Så skål för en vecka, denna resa har jag bytt min Chang mot elektrolyter.

Fred ut för idag!