Livets lotterier

Ett liv fyllt av borderline, lycka, kärlek, tankar, känslor, skratt och tårar. Framförallt är det en historia om mina drömmar och den långa vägen dit, om det lilla i det stora och allt däremellan. Allt det vill jag dela med mitt framtida jag och med er. För vi har så mycket att lära av varandra.

Idag är jag herren på min Borderline täppa!

Publicerad 2015-04-22 16:17:21 i Alla dom där tankarna som jag vill dela med er, Allmänt,

För det första så måste jag meddela att det är så fint här hemma så jag dör. Jag har ju en tendens att boa en hel del tack vare min borderline. Det där med att boa är som ett botemedel för mig. Då får jag bo in mig, sätta min prägel på mitt hem och känna att jag verkligen bor där, att vi verkligen bor där och att jag har varit med och byggt upp det. Får jag bara göra det så känner jag en trygghet i mitt hem som jag annars inte hade känt och detta i sin tur dämpar min ångest något enormt. 

Ja vi alla som lever med någon diagnos av dess slag hittar alltid våra knep i vardagen. Små saker som gör det mycket enklare för oss att leva. Och fast kanske inte alla ni som läser detta förstår det så är det faktiskt så, att alla de här små pedantiska frenetiska grejerna jag gör fungerar som min medicin. Så jaa, nu när lägenheten är så JÄKLA fin så är det självklart att jag har fått en oändlig dos av min medicin idag och är herren på min täppa idag. Min borderline täppa. 

På förmiddagen har det regnat i Barcelona och som jag älskar regn. Medan alla andra sökte skydd spatserade jag i flip-flops för att riktigt få plaska i allt vatten och log upp mot himlen. Alla Spanjorer kollade såklart frågande på mig men då log jag bara ännu större och tillslut log dom flesta i alla fall tillbaka. Vissa gav mig även väldigt grova komplimanger om mitt utseende. Och ja, självklart är det fantastiskt att få bli uppskattad bara man strosar runt i sina kvarter en regnig onsdagsförmiddag men. Ja jag lägger nu till ett stort MEN. Jag uppskattar dessvärre inte när 50 plussare ger mig komplimanger för min bakdel som kanske förvisso råkar slänga lite väl mycket när man bestämmer sig för att gå naken i en långkjol som man köpte från Bershka för 50 spänn. Ja ni förstår ju kvalitén. MEN. I alla fall så skulle jag uppskatta om ni kanske höll dom komplimangerna för er själva. 

Nog om det. Nu sitter jag alltså i vårt fantastiska hem som vi skapat och som jag nu fått boat till en oas där jag trivs som fisken i vattnet. Här sitter jag och solen spricker fram emellan målen där utanför, snart ska jag gå upp och simma mina 20 längder för dagen i poolen och om fyra ynka timmar är min bästa vän här.

Så denna dag mina vänner, denna dag är svårslagen.
Gå ut och njut nu, livet är helt fantastiskt!


Idag uppskattar jag livet på ett sätt jag inte trodde var möjligt då

Publicerad 2015-04-22 10:41:03 i Alla dom där tankarna som jag vill dela med er, Allmänt, Vägen till frihet,

Den här gången var det Lars Winnerbäck som gjorde det. Med sin mörka, mystiska röst fick han det att krypa under skinnet på mig och fick den Spanska vinden att dofta som svensk sommar och lyckliga minnen. Han spelade ’’Den blomstertid nu kommer’’ och med den spelade han även upp ett flertal oförglömliga och helt magiska minnen från oräkneliga skolavslutningar med blommiga eller vita klänningar som bars upp av ett par brunbrända ben fyllda med skrapsår sådär som dom bara kan vara på ett litet barn en sommardag i juni.

 

Ja tänk så många gånger man suttit där i kyrkan, på skolgården eller i ett klassrum för att vädergudarna inte ville samarbeta just den där dagen som alltid var så speciell.  Jag har verkligen starka minnen från mina skolavslutningar, hur jag på en av dom fick ett pris av vår alldeles egna rektor för att jag hade varit en bra vän, en förebild för hur vänner ska vara. Jag var bara runt 10 år när detta hände så ni kan ju tänka er hur mina ben skakade när jag med bestämda steg gick mot rektorn för att få ta emot mitt pris. En fantastisk brosch som föreställde en liten liten mörk och en liten liten ljus flicka, hand i hand. Jag hann tyvärr nästan aldrig använda den där broschen innan den försvann i mitt kaosiga flickrum fyllt med affischer eller helt vitmålat beroende på humör och ’’dagens stil’’.  Jag var så där om den där broschen att jag lade den på ett alldeles speciellt ställe och en dag när jag väl hade bestämt att dagen var kommen, dagen då jag skulle våga bära den där lilla gåvan som för mig betydde så mycket, nä då hade jag ju såklart glömt bort vart det där superhemliga superbraiga stället var. Precis som vanligt.

 

För jag har alltid varit en slarvmaja men i mina ögon kan det faktiskt även vara en bra sak. Jag har tappat bort ovärderliga minnen, förlovningsring, guldsmycken, ringar från min farfar, jaaa allt som går att tappa bort egentligen. Dom där sentimentala grejerna har såklart känts precis som allt annat plus lite till men sen har det ju alltid gått över.  Och jag tror det är bra att vara lite slarvig, tappa bort saker lite då och då för att lära sig att saker inte är livet, för att aldrig fästa sig vid grejer så mycket att världen går under om de försvinner. För det för mig är inte ett sunt levnadssätt. Det är helt normalt att gråta och vara förtvivlad en stund om du tappar något av högt världe för dig men i slutändan så är det bara ting och trots att de här tingen kanske är för dig ovärderliga då de kommer från någon som längre inte går på vår jord så är de bara ting. Och det allra viktigaste är att du bär med dom i hjärtat. Någonstans på vägen verkar vi i dagens morderna samhälle ha glömt bort det där tyvärr. Men jag tänker inte glömma bort det, glömma bort värdet av relationer framför ting, av minnen framför bilder och riktiga vänner framför instagram följare. Jag tänker omfamna och ta vara på min slarvighet och låta den göra mig till en bättre person istället. En person som aldrig glömmer bort vad det verkligen är som betyder. Det är konstigt, konstigt att jag som växte upp i en sån materialistisk familj, jag som fick allt jag pekade på faktiskt var den som skämdes när jag gick till skolan i ännu en ny jacka eller med ännu en ny väska. För jag ville inte att dom som inte kunde få det skulle bli avundsjuka eller se mig som någon jag inte var.

 

Och nu tappade jag tråden helt. Det jag egentligen ville dela med mig av var ju Lars Winnerbäck och skolavslutningar och mina tankar kring det. För mig var skolavslutningarna en frihet utan dess like. Jag gillade inte skolan när jag växte upp, hatade att gå dit och skolkade mestadels av tiden för att jag inte klarade av att var där. Jag var så osäker, liten och så rädd. Så den blomstertid nu kommer har alltid haft en väldigt speciell betydelse för mig. Den sången har jag alltid sjungit för fulla muggar med vetskapen om att den är min startsignal. Min startsignal för 10 veckors sommarlov, 10 veckors frihet från ångest, pikar i korridorerna, osäkerheten över hur jag såg ut och samvetskvalet över att jag aldrig var i skolan. Den låten betydde så oerhört mycket för mig och än idag när jag hör den så skär det i hjärtat samtidigt som jag drar på smilbanden.

 

För inte visste jag då att jag idag skulle uppskatta livet på ett sätt jag inte trodde var möjligt, på det sättet jag gör idag. Idag ser jag fram emot att börja plugga igen. Jag har lite drygt 2 veckor kvar innan jag går tillbaka till skolbänken för första gången av egen vilja och det känns så fint. Så fint att jag idag faktiskt ser fram emot det och jag hoppas att jag får sjunga något den dagen jag är klar med mina studier här i Barcelona. För den dagen ska jag för första gången på länge få sjunga, bara utav glädje. 

Det stora finns ofta i det lilla

Publicerad 2015-04-20 12:18:00 i Alla dom där tankarna som jag vill dela med er, Allmänt, Vägen till frihet,

Jag känner mig lite vilsen just nu. Alltså i skrivandets stund. Egentligen kanske det är lite allmänt bara det att jag inte känner av det förens jag är helt själv. För det här är faktiskt första gången på länge som jag är helt helt ensam. 

 

Jag har nu två dagar för mig själv innan besöken rullar in och stannar kvar tills skolan sätter igång och dom kommer jag spendera genom att skriva tills fingrarna värker och lyssna på oändliga timmar av sommarprat. Får alltid så mycket hjälp på vägen och så många nya värdefulla tankar när jag ger en av Sveriges alla stjärnor en timme av mitt liv och skrivandet behöver jag inte ens säga något om utan ni märker säkert att det är något jag verkligen saknat. En del av mig som jag dessvärre lagt åt sidan ett tag men som nu äntligen får blomma ut igen.

 

Ska bli så otroligt fint att få hit inte bra en utav mina bästa vänner utan även min mamma. Felix och jag har känt varandra i 6 år nu. Allt började på en fest längst ut på Värmdö, utvecklades till en promenad med en minst sagt energifylld schäfer som resulterade i en blå stor bula mitt i pannan, en massa skratt. En nedklottradbergsvägg någonstans på Värmdö som slutade i att vi blev jagade genom dom snåriga skogarna.  Idag står vi här, 6 år senare med en vänskap så stark att vi numera bara vet. Vet att vi alltid har varandra oavsett hur många dagar eller veckor som går emellan samtalen och oavsett hur många månader det går innan vi ses. Felix har alltid och kommer alltid vara en av dom jag träffar först när jag väl kommer hem från ett av mina äventyr.

 

Och så har vi såklart mamma. Och oj vad fint det ska bli att få hit henne och dela alla mina miljontals tankar med henne. För hon är en av de få som alltid kommer förstå mina kryptiska meningar om livet och meningen med det.

 

Så jag har två för mig oerhört värdefulla dagar i min ensamhet innan två fantastiska veckor väntar med dom som står mig kär. Men för första gången längtar jag inte in i framtiden, för första gången är inte de här två dagarna tills äventyret sätter igång en otålig väntan utan snarare tvärt om. För första gången ser jag varje sekund och varje minut av den där väntan som en tillgång och en möjlighet att få leva ännu lite mer, njuta ännu lite till och lära mig av ännu en sommarpratares kloka ord.

 

Så är det något jag vill be er om idag så är det att sluta vänta. Sluta vänta på den där drömprinsen, sluta vänta på den där stora resan, på det där nya jobbet eller den där sprillans nya lägenheten. Allting kommer i alla fall, allt du önskar kommer bli ditt bara du vill det. För det är det som är det fina med livet, allt går bara man vill. Men vad du än gör, glöm inte att njuta och ha roligt på vägen dit. Varje dag är en ny möjlighet och varje dag kan bli just den bästa i ditt liv bara du öppnar sinnena för det. Igår hade jag en av mina bästa stunder sedan jag kom till Barcelona och vet ni vad? Allt som krävdes var en naken Josefin, ett duntäcke, en balkong och en öl samt min älskade Petter. Där satt vi i kvällssolen och jag tittade på honom och sa ’’Det här är min bästa stund sen vi kom till Barcelona’’ och vet ni vad? Han tittade mig i ögonen och sade ’’Min med’’. Och det mina vänner, är allt som behövs. 

 

Om

Min profilbild

Herren på min borderline-täppa

En 21-årig tjej som alltid befinner sig någonstans på jordens karta, men man vet aldrig vart. Just nu bosatt i Barcelona. Brottas med borderline, ångest och depressioner, älskar att låta huvudet flöda och uttrycka sig i form av text, jag känner, tänker och tycker om allt men det är det som gör mig till mig. Följ med mig på min resa genom det vi kallar livet.

Till bloggens startsida

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela