Livets lotterier

Ett liv fyllt av borderline, lycka, kärlek, tankar, känslor, skratt och tårar. Framförallt är det en historia om mina drömmar och den långa vägen dit, om det lilla i det stora och allt däremellan. Allt det vill jag dela med mitt framtida jag och med er. För vi har så mycket att lära av varandra.

Idag uppskattar jag livet på ett sätt jag inte trodde var möjligt då

Publicerad 2015-04-22 10:41:03 i Alla dom där tankarna som jag vill dela med er, Allmänt, Vägen till frihet,

Den här gången var det Lars Winnerbäck som gjorde det. Med sin mörka, mystiska röst fick han det att krypa under skinnet på mig och fick den Spanska vinden att dofta som svensk sommar och lyckliga minnen. Han spelade ’’Den blomstertid nu kommer’’ och med den spelade han även upp ett flertal oförglömliga och helt magiska minnen från oräkneliga skolavslutningar med blommiga eller vita klänningar som bars upp av ett par brunbrända ben fyllda med skrapsår sådär som dom bara kan vara på ett litet barn en sommardag i juni.

 

Ja tänk så många gånger man suttit där i kyrkan, på skolgården eller i ett klassrum för att vädergudarna inte ville samarbeta just den där dagen som alltid var så speciell.  Jag har verkligen starka minnen från mina skolavslutningar, hur jag på en av dom fick ett pris av vår alldeles egna rektor för att jag hade varit en bra vän, en förebild för hur vänner ska vara. Jag var bara runt 10 år när detta hände så ni kan ju tänka er hur mina ben skakade när jag med bestämda steg gick mot rektorn för att få ta emot mitt pris. En fantastisk brosch som föreställde en liten liten mörk och en liten liten ljus flicka, hand i hand. Jag hann tyvärr nästan aldrig använda den där broschen innan den försvann i mitt kaosiga flickrum fyllt med affischer eller helt vitmålat beroende på humör och ’’dagens stil’’.  Jag var så där om den där broschen att jag lade den på ett alldeles speciellt ställe och en dag när jag väl hade bestämt att dagen var kommen, dagen då jag skulle våga bära den där lilla gåvan som för mig betydde så mycket, nä då hade jag ju såklart glömt bort vart det där superhemliga superbraiga stället var. Precis som vanligt.

 

För jag har alltid varit en slarvmaja men i mina ögon kan det faktiskt även vara en bra sak. Jag har tappat bort ovärderliga minnen, förlovningsring, guldsmycken, ringar från min farfar, jaaa allt som går att tappa bort egentligen. Dom där sentimentala grejerna har såklart känts precis som allt annat plus lite till men sen har det ju alltid gått över.  Och jag tror det är bra att vara lite slarvig, tappa bort saker lite då och då för att lära sig att saker inte är livet, för att aldrig fästa sig vid grejer så mycket att världen går under om de försvinner. För det för mig är inte ett sunt levnadssätt. Det är helt normalt att gråta och vara förtvivlad en stund om du tappar något av högt världe för dig men i slutändan så är det bara ting och trots att de här tingen kanske är för dig ovärderliga då de kommer från någon som längre inte går på vår jord så är de bara ting. Och det allra viktigaste är att du bär med dom i hjärtat. Någonstans på vägen verkar vi i dagens morderna samhälle ha glömt bort det där tyvärr. Men jag tänker inte glömma bort det, glömma bort värdet av relationer framför ting, av minnen framför bilder och riktiga vänner framför instagram följare. Jag tänker omfamna och ta vara på min slarvighet och låta den göra mig till en bättre person istället. En person som aldrig glömmer bort vad det verkligen är som betyder. Det är konstigt, konstigt att jag som växte upp i en sån materialistisk familj, jag som fick allt jag pekade på faktiskt var den som skämdes när jag gick till skolan i ännu en ny jacka eller med ännu en ny väska. För jag ville inte att dom som inte kunde få det skulle bli avundsjuka eller se mig som någon jag inte var.

 

Och nu tappade jag tråden helt. Det jag egentligen ville dela med mig av var ju Lars Winnerbäck och skolavslutningar och mina tankar kring det. För mig var skolavslutningarna en frihet utan dess like. Jag gillade inte skolan när jag växte upp, hatade att gå dit och skolkade mestadels av tiden för att jag inte klarade av att var där. Jag var så osäker, liten och så rädd. Så den blomstertid nu kommer har alltid haft en väldigt speciell betydelse för mig. Den sången har jag alltid sjungit för fulla muggar med vetskapen om att den är min startsignal. Min startsignal för 10 veckors sommarlov, 10 veckors frihet från ångest, pikar i korridorerna, osäkerheten över hur jag såg ut och samvetskvalet över att jag aldrig var i skolan. Den låten betydde så oerhört mycket för mig och än idag när jag hör den så skär det i hjärtat samtidigt som jag drar på smilbanden.

 

För inte visste jag då att jag idag skulle uppskatta livet på ett sätt jag inte trodde var möjligt, på det sättet jag gör idag. Idag ser jag fram emot att börja plugga igen. Jag har lite drygt 2 veckor kvar innan jag går tillbaka till skolbänken för första gången av egen vilja och det känns så fint. Så fint att jag idag faktiskt ser fram emot det och jag hoppas att jag får sjunga något den dagen jag är klar med mina studier här i Barcelona. För den dagen ska jag för första gången på länge få sjunga, bara utav glädje. 

Det stora finns ofta i det lilla

Publicerad 2015-04-20 12:18:00 i Alla dom där tankarna som jag vill dela med er, Allmänt, Vägen till frihet,

Jag känner mig lite vilsen just nu. Alltså i skrivandets stund. Egentligen kanske det är lite allmänt bara det att jag inte känner av det förens jag är helt själv. För det här är faktiskt första gången på länge som jag är helt helt ensam. 

 

Jag har nu två dagar för mig själv innan besöken rullar in och stannar kvar tills skolan sätter igång och dom kommer jag spendera genom att skriva tills fingrarna värker och lyssna på oändliga timmar av sommarprat. Får alltid så mycket hjälp på vägen och så många nya värdefulla tankar när jag ger en av Sveriges alla stjärnor en timme av mitt liv och skrivandet behöver jag inte ens säga något om utan ni märker säkert att det är något jag verkligen saknat. En del av mig som jag dessvärre lagt åt sidan ett tag men som nu äntligen får blomma ut igen.

 

Ska bli så otroligt fint att få hit inte bra en utav mina bästa vänner utan även min mamma. Felix och jag har känt varandra i 6 år nu. Allt började på en fest längst ut på Värmdö, utvecklades till en promenad med en minst sagt energifylld schäfer som resulterade i en blå stor bula mitt i pannan, en massa skratt. En nedklottradbergsvägg någonstans på Värmdö som slutade i att vi blev jagade genom dom snåriga skogarna.  Idag står vi här, 6 år senare med en vänskap så stark att vi numera bara vet. Vet att vi alltid har varandra oavsett hur många dagar eller veckor som går emellan samtalen och oavsett hur många månader det går innan vi ses. Felix har alltid och kommer alltid vara en av dom jag träffar först när jag väl kommer hem från ett av mina äventyr.

 

Och så har vi såklart mamma. Och oj vad fint det ska bli att få hit henne och dela alla mina miljontals tankar med henne. För hon är en av de få som alltid kommer förstå mina kryptiska meningar om livet och meningen med det.

 

Så jag har två för mig oerhört värdefulla dagar i min ensamhet innan två fantastiska veckor väntar med dom som står mig kär. Men för första gången längtar jag inte in i framtiden, för första gången är inte de här två dagarna tills äventyret sätter igång en otålig väntan utan snarare tvärt om. För första gången ser jag varje sekund och varje minut av den där väntan som en tillgång och en möjlighet att få leva ännu lite mer, njuta ännu lite till och lära mig av ännu en sommarpratares kloka ord.

 

Så är det något jag vill be er om idag så är det att sluta vänta. Sluta vänta på den där drömprinsen, sluta vänta på den där stora resan, på det där nya jobbet eller den där sprillans nya lägenheten. Allting kommer i alla fall, allt du önskar kommer bli ditt bara du vill det. För det är det som är det fina med livet, allt går bara man vill. Men vad du än gör, glöm inte att njuta och ha roligt på vägen dit. Varje dag är en ny möjlighet och varje dag kan bli just den bästa i ditt liv bara du öppnar sinnena för det. Igår hade jag en av mina bästa stunder sedan jag kom till Barcelona och vet ni vad? Allt som krävdes var en naken Josefin, ett duntäcke, en balkong och en öl samt min älskade Petter. Där satt vi i kvällssolen och jag tittade på honom och sa ’’Det här är min bästa stund sen vi kom till Barcelona’’ och vet ni vad? Han tittade mig i ögonen och sade ’’Min med’’. Och det mina vänner, är allt som behövs. 

 

Att välja lycka

Publicerad 2015-04-14 12:35:10 i Allmänt, Vägen till frihet,

Jag är olagligt jävla lycklig. Mitt liv är olagligt jävla bra. Jag är olagligt jävla kär. Barcelona är olagligt jävla underbart och just nu kan faktiskt inget bli bättre. Förutom om företaget jag pratat med skulle ringa och säga att jag har gått vidare till en andra intervju för att sedan anställa mig. Då hade drömmen varit verklig. Alltså åh, om alla bara kunde få känna den lyckan jag känner för livet just nu. Jag hoppas att alla ni som läser det här känner den eller snart kommer känna den och till dess kanske kan smittas lite av mig här. För det är ju det jag vill göra. Smitta er med allt mitt pladder och alla funderingar. Kanske når jag ut till någon därute. Kanske känner någon igen sig och kanske vågar någon mer följa sina drömmar. För ett tag sedan fick jag ett meddelande från en tjej som hade känt just det. Inspiration och faktiskt vågat ta tag i sina drömmar. Känslan när jag läste det meddelandet är obeskrivlig och något jag aldrig någonsin kommer att glömma. Det har nog att göra med att jag har hittat hem, hittat mig. Jag är så trygg och så säker och all oro jag burit på är plötsligt som bortblåst och helt plötsligt är allt bara självklart. Kanske är det därför jag nu kan inspirera? Kanske är det därför jag nu faktiskt kan dela med mig helt, fullt och ärligt. 

 

Jag har aldrig tidigare känt mig såhär självsäker. I mig själv, i min kropp, i mina beslut, i mina tankar, jaa i allt egentligen. Jag har aldrig känt mig så mycket som jag som jag gör just nu. Äntligen är jag fri och äntligen är det bara jag som bestämmer åt vilket håll stegen ska bära. Aldrig mer kommer jag låta mig själv styras av någon annan. Aldrig mer kommer jag tappa bort mig själv i någon annan. För det var ju faktiskt det som hände och det har tagit ett bra tag att hitta hem igen men nu är jag här och dessutom här med en kille som faktiskt hjälper mig att hitta ännu lite mer rätt för varje dag som går. En kille som får mig att bli den absolut bästa versionen av mig själv. Men jag ska inte ge all cred till Petter för som jag har kämpat senaste 2 åren. Som jag kämpat och som jag slitit i motvind för att få befinna mig där jag befinner mig idag. Men vet ni vad? All den där smärtan och alla dom där tårarna är ingenting gentemot lyckan jag känner precis just nu.

 

Jag är så glad och så stolt över att få befinna mig där jag gör idag. Allt som saknas är att morfar skulle fått vara med och se mig här idag. Jag vet ju att han är med och ser mig men jag hade så gärna velat se hanns stolta ansiktsuttryck, han som alltid trodde på mig och aldrig gav upp. Det är nog mycket tack vare honom som jag är den och där jag är idag för han tillsammans med min mor har varit mina absolut största inspiratörer och min alltid så trogna fanclub som även i mina värsta beslut har stått där bakom och hejjat och behållit tron på att allt kommer gå bra utan att egentligen säga någonting. För det är det som är det bästa. Att dom har låtit mig klara allt själv och bara funnits där som stöd och uppmuntran. Utan det hade jag aldrig varit här idag och utan det hade jag aldrig kunnat känna den stolthet jag känner idag över att befinna mig där jag gör just för att dom har låtit mig göra det själv men med deras kärlek som en konstant uppmuntran. För tänka sig vad fantastisk den mänskliga hjärnan och det mänskliga hjärtat är! Tänk hur mycket vi klarar bara med hjälp av kärlek och vilja och hur mycket vi kan utvecklas varenda eviga dag bara vi fortsätter att sträva mot den bästa verisionen av oss själva.

 

För idag är det lät att tappa bort sig i alla perfekta liv på bloggar, facebook och instagram. Lätt att sträva efter att vara som den personen alla framställer sig som i sociala medier istället för att sträva efter att bli den bästa verisionen av sig själv. Jag har också varit där och velat leva nått perfekt liv utåt sett som alla dom där jetset tjejerna på instagram med dom perfekta kropparna och livet. Men det var först när jag slutade bry mig om dom som mitt liv verkligen började hända på riktigt. Idag strävar jag inte efter något annat än lycka och ni vet att det ibland kommer motgångar även för mig men jag ser det inte som ett bakslag utan som ännu ett steg i rätt riktning. För hade jag inte varit på alla de där mörka platserna hade jag inte uppskattat ljuset jag är i idag lika mycket. Det må låta klyschigt men efter regn kommer faktiskt solsken, oavsett hur länge det regnar. 

Om

Min profilbild

Herren på min borderline-täppa

En 21-årig tjej som alltid befinner sig någonstans på jordens karta, men man vet aldrig vart. Just nu bosatt i Barcelona. Brottas med borderline, ångest och depressioner, älskar att låta huvudet flöda och uttrycka sig i form av text, jag känner, tänker och tycker om allt men det är det som gör mig till mig. Följ med mig på min resa genom det vi kallar livet.

Till bloggens startsida

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela