Livets lotterier

Ett liv fyllt av borderline, lycka, kärlek, tankar, känslor, skratt och tårar. Framförallt är det en historia om mina drömmar och den långa vägen dit, om det lilla i det stora och allt däremellan. Allt det vill jag dela med mitt framtida jag och med er. För vi har så mycket att lära av varandra.

Nu får tankekanonen jobba

Publicerad 2014-05-10 04:36:58 i Allmänt,


Det var en sak som slog mig igår när jag låg i och badade. Att här är jag. På andra sidan jorden i en 35-gradig värme och havet precis framför fötterna. Jag får se och uppleva saker som många människor bara kan drömma om och trots det kommer det stunder då och då nu på slutet av resan då jag faktiskt längtar hem. För det senaste året sen studenten har jag farit och flängt iprincip hela tiden och jag tror att det jag kan sakna en fast punkt som bara är min, nån slags trygghet. 

När dom tankarna slår mig tänker jag också på hur många det är som skulle göra vad som helst för att byta plats med mig just precis nu. Ovh hur jag kommer ångra dom här tankarna så småningom när jag sitter där hemma i Sverige eller Norge. Så nu försöker jag bara njuta av sista tiden, varje dag och varje sekund trots att jag saknar många och trots att den där saknaden sticker till lite extra då och då när jag Tänker på vissa. 

Det finns egentligen inte så mycket att göra här på Koh Samet. Träffade tre svenska tjejer igår som hade varit här i snart två veckor och dom berättade att dom hade lagt sig runt 9 varje dag. Det verkar vara en plats där många avslutar sin resa, kopplar av och väntar in flyget hem. Vilket inte är så konstigt med tanke på att ön bara ligger cirka 5 timmar från Bangkok. All dötid gör att tankarna snurrar i 180 hela tiden. 

Allt jag har varit med om, alla människor jag mött, alla platser jag sett, alla upplevelser, motgångar, medgångar, fina minnen. Ja allt. Det är Helt otroligt hurmycket som har hunnit hända på dom här tre månaderna och ibland när jag tänker tillbaka till starten känns det som att jag har varit borta i år och dagar. För allt jag varit med om dom här månaderna känns som upplevelser som man skulle kunna samla på sig på flera år. 

Gårdagens utstickarhändelse var när en Amerikan efter att ha gått förbi mig sisådär 8 gånger på två dagar tillslut vågade sig fram. Han öppnade munnen och ut flög den absolut värsta raggningsrepliken jag någonsin hört. Den lät något i stil med ''hej, jag har gått fram och tillbaka på den här stranden nu och jag har inte sett någon vackrare än dig. Jag drogs till dig som en mygga dras till en människa och attraktion är inget man kan rå för''. Och där satt jag i min solstol, gapandes med en oförstående blick om vad människan precis hade sagt. Sekunden senare ville han att jag skulle komma och bo med honom i Stockholm och frågade även om han kunde erbjuda mig en erotisk massage senare. Jag tackade så vänligt jag kunde nej och kämpade i säkert en kvart med att få honom att gå. Tillslut blev jag tvungen att packa ihop min väska och faktiskt gå hem. Det jobbiga nu är att det här är en liten ö d'r jag garanterat kommer springa på honom ett antal gånger. Så idag är jag redo med keps och solglasögon och en oerhörtful tröja för att skydda mig från honom. Det är det här som är lite creepy med att resa ensam som tjej. Man stöter på så mycket underliga typer som man vet absolut ingenting om och man vet ju liksom aldrig. 

Nu sitter jag på stranden och käkar frukost och tittar på medans alla Asians har fotoshoots med diverse olika outfits och rekvisita på stranden. Underhållande det där med hur dom försöker bygga upp en bild om den perfekta semestern när det enda dom egentligen gjorde var att stå och posera framför sitt kamerastativ. Men men, alla är vi olika och det ska vi väl vara glada för. Nu står ett dopp i det blå på schemat om jag nu vågar visa mig på stranden dvs.

Tredje gången gilt Thailand

Publicerad 2014-05-09 05:03:24 i Allmänt,



Och vips bara sådär så var jag på egen hand. Tiden har gått så oerhört fort nu på slutet, tittade på datumet och insåg att jag hade rest med Petter i hela 5 veckor. 5 veckor som snarare kändes som 2, max 3. Men det är så det är antar jag, att tiden går fort när man har roligt. Erkänner att jag fällde en och annan tår när vi sa hejdå där i Vang Vieng. Allt blev så stressigt och rätt var det var så var han borta. Jag åkte med min buss och han med sin men när vi stannade för frukost kända jag någon nypa mig i sidan och gissa vad? Där stod han, innan han än en gång försvann lika snabbt igen. Detkänns tomt faktiskt, som att jag börjar om min resa helt på nytt men den hä gången med en hel massa erfarenheter rikare och mycket merskinn på näsan än när jag klev av planet i Bangkok där den 16:e februari. Nu känns det helt plötsligt inte så farligt att vara ensam längre. Har för första gången på riktigt någonsin lärt mig att njuta bara i mitt alldeles egna sällskap. För jag har insett att jag kanske inte är så pjåkig trots allt. Nu sitter jag på en kuddepå stranden, kollar på Thailändarna som leker i vattnet. Lyckades pricka in Thairnas favoritresemål just under deras semestervecka så jag känner mig lite utstött med mitt blonda hår stundvis när jag är på ställen med mindre internationella turister.  

Det blev en stor omställning den här gången när jag förflyttade mig tillbaka till Thailand. Från att resa med någon och göra saker precis varenda sekund är jag helt plötsligt ensam och försöker lära mig att faktiskt göra ingenting lite då och då. Men det ärsvårt, vissa timmar känns evighetslånga medans andra springer iväg. Trots att jag har myror i brallorna och trots att det kliar i fingrarna stundvis så vet jag att det är precis det här jag behöver just nu. Bara vara för mig själv, varva ner, ta in allt som har hänt senaste tiden och en gång för alla lära mig att göra precis ingenting. Måste ju dock erkänna att jag på sisådär ett dygn hunnit med både en springrunda, en långpromenad, ett och annat dopp plus att jag iprincip sett hela ön redan. MEN, däremellan har jag faktiskt börjat läsa den där boken jag fick tag i för sisådär 9 veckor sedan och äntligen hittat tiden till att börja läsa den. Känner att allt liksom stannade upp samtidigt där efter några veckor på min resa framförallt bloggandet. Det skyller jag dock på norrlänningarna som fått mig att ha för mycket kul för att hnna skriva. Vet egentligen inte hur mycket jag kommer skriva dom kommande veckorna heller. Anledningen till att jag ens skriver är väl egentligen för min egen skull, för att jag ska kunna se tillbaka och minnas inte bara dom stora sakerna utan även dom små.

Laos i en hejdundrandes fart

Publicerad 2014-05-09 05:02:04 i Allmänt,






Efter några hejdundrandes dagar på dykbåten packade vi väskorna ännu en gång. Denna gång för att hoppa på en nattbuss mot Bangkok för att sedan ta oss hela vägen upp till Laos. Bussresan var smärtfri då det knappt var folk på bussen och vi kunde ligga utsträckta över hela bakre delen av bussen. Det enda prblemet här i Asien är att busschaufförerna kör som idioter på dom krokiga småvägarna och att temperaturen i bussen är sisådär 15 grader, något som blir en väldigt stor omställning från dom 35 graderna man har precis utanför bussen. Taktisk som jag är har jag dock alltid med mig mina ubercharmiga aladinbyxor och en alldeles för hålig tjocktröja. 

Framme i bangkok tog det inte långt tid innan vi fick hoppa på en buss till en liten stad vid namn Nakhon Phanom som ligger precis på gränsen till Laos där vi behövde spendera natten för att kunna ta oss över gränsen nästa dag när den öppnade igen. Vi var dom enda turisterna i stan så projekt middag blev större än vad man kan tänka sig. Tillslut lyckades vi få tag på en Thai som var tillsammans meden utlänsk man som hjälpte oss att få till en någorlunda middag. 

Morgonen efter korsade vi gränsen till Laos i en lokalbuss och hamnade i Takhek. Ännu en stad som aldrig förut verkat sett turister då flera personer kom fram och tog på mmig, pekade och hade sig. Därifrån åkte vi Tuk-tuk mitt ut i ingenmansland och hamnade i paradiset - Green Climbers Home. Ett supercharmigt ställe med bambubungalows/doorms, inget internet, ingen teckning, en enda restaurang, inga butiker, ingenting. Allt som fanns var klättring och en massa härliga människor. Jag har märkt att klätterturister om vi ska kalla dom det är en helt annan slags turister än den vanliga solochbad backpackern. Alla är där för en och samma sak, det är ingen fest utan bara klättring och umgänge. Vi spenderade runt 5 dagar där, alla dagarna var fyllda med klättring, klättring och enbart klättring. Klättrade man inte själv så kollade man på när någon annan klättrade osv. Alla 200 klätterleder omgav campet så du behövde enbart ta sisådär 10 steg på morgonen för att hamna vid din första led. Vid campet fanns även en superhäftig grotta/lagun där man kunde bada. Vårat doormroom var superspartanskt, bambuväggar med hål i, en säng och ett myggnät. Har aldrig tidigare förstått varför man ska behöva ha myggnät då jag itne haft några som helst problem under redan men här var jag gladare än någon att ha det. För när man gick och lade sig på kvällarna var myggnätet som hängde över sängen täckt med alla insekter man kan tänka sig. Något som hade fått mig att kissa på mig i början av resan men som inte riktigt berörde mig nu. Ormar och spindlar var också vardagsmat så det var helt enkelt bara att gilla läget. Jag gav bort min säng till en Amerikan för att han skulle slippa dela sitt tält med den jättespindel som hade mött honom när han öppnade dragkedjan. 

En dag åkte vi även in till ''stan'' om man nu ska kalla det de. Vi fick lifta in, hoppade upp på ett bilflak och blev avsläppta i centrumet. Vad jag och Petter inte visste var att man inte fick visa varandra uppskattning eller ha någon fysisk kontakt runt Laos folket så en och annan grinig blick hann vi allt få. Folk glodde på mig som att jag vore en utomjording när jag gick på gatorna men efter 3 månader i Asien kan jag faktiskt påstå att det är något jag är van vid. 

Efter 5 dagar på Green CLimbers var det dags att åka då Petter skulle möta upp sina vänner i Chiang Mai några dagar senare.Vi bestämde oss för att även hinna med Vang Vieng innan vi skiljdes åt och hoppade på ännu en nattbuss där vi faktiskt till och med fick en säng. Det blev ett stopp i Vientien innan vi slutligen kom fram till Vang Vieng där vi traskade runt i säkert 40 minuter innan vi hittade ett ställe att bo på. 

Tiden i Vang VIeng spenderade vi mest på moppen för att hinna se så mycket som möjligt innan vi lämnade Laos. Landskapet var heeeelt otroligt, troligtvis det finaste jag sett på hela resan och hela staden låg längst med en flod. Vi åkte på en hel del off-road turer och fick se lite av varje, då och då var man tvungen att stanna för ett gäng kor eller hästar men det är Laos! Vi tog oss till en superhäftig och suerkall lagun med lianer och hoppträd istället för hopptorn. 

Annars spennderade vi dagarna med att spela biljard, käka god mat och titta på friends när det värsta monsunregnet jag nååågonsin sett bokstavligt talat typ dränkte hela staden.

Om

Min profilbild

Herren på min borderline-täppa

En 21-årig tjej som alltid befinner sig någonstans på jordens karta, men man vet aldrig vart. Just nu bosatt i Barcelona. Brottas med borderline, ångest och depressioner, älskar att låta huvudet flöda och uttrycka sig i form av text, jag känner, tänker och tycker om allt men det är det som gör mig till mig. Följ med mig på min resa genom det vi kallar livet.

Till bloggens startsida

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela