Dom första avskeden är dom tuffaste
Då var jag hemma igen efter 4 toppenbra dagar i Oslo som avslutades med 12 händelserika timmar i 3 olika städer i Sverige. Vad jag har gjort i Oslo håller jag för mig själv men jag kan dela med mig och säga att jag har haft det otroligt mysigt och härligt och att jag har fått skratta en massor precis som jag hade planerat. Pricken över i:et var pannkaksfrukosten jag fick i fredags. För vägen till mitt hjärta når man ganska lätt genom pannkakor med sylt och grädde!
Sen sa jag mitt första hejdå imorse vid 7-tiden på en tunnelbana mitt i Oslo innan tåget rullade iväg och jag vinkade en sista gång och tänkte att jag är så himla glad för att jag träffade just den där människan just precis då. Efter det bar det av till Karlstad i en buss då tåget var inställt. Tog mig därifrån till Kristinehamn och hem till Lisa innan vi körde en roadtrip till Örebro där jag fick säga hejdå till tre av mina släktingar och framförallt min älskade mormor som gav mig världens bästa 20-årspresent. En lyckosten! Sen kom ännu ett hejdå, min andra halva Lisa. Så i bilen tillbaka till Stockholm lyssnade jag på musik och undrade varför jag inte grät, svaret är att jag ännu inte har förstått att jag ska åka. För jag kan inte förstå att det idag bara är 5 dagar kvar tills jag åker och med tanke på hur mycket jag har att göra kommer dom dagarna gå fort, alldeles för fort.
Nu ligger jag i soffan och undrar om jag är vaken eller sover. Hur kan tiden gå så fort? Hur kan man hinna få så många minnen på så få dagar? Hur kan man komma så nära någon på så kort tid? Och hur mina vänner kan man sakna något man aldrig riktigt haft? Hur kan jag vara så impulsiv? Hur kommer det sig att inget skrämmer mig? Och är det något bra eller dåligt? Dom frågorna ska jag försöka svara på nu när jag ligger här framför brasan och halvt drömmer medans jag halvt är vaken. Jag gillar mer att vara vaken nu för tiden. För verkligheten slår mina drömmar alla dagar i veckan, livet jag älskar dig bara så du vet!
