Göra och känna är två helt olika saker
Jag insåg att jag faktiskt kommer sakna vissa personer mer än vad jag hade trott att jag skulle göra, att vissa människor betyder mer och ligger mig varmare om hjärtat än vad jag trodde. Jag inser att jag kanske gick och blev ganska betuttad där i Oslo. Jag inser att det var tuffare än vad jag trodde att leva med det faktum att jag har så mycket oavslutat hemma och så mycket som är ouppklarat i många relationer. Med tanke på att jag nu befinner mig på andra sidan jorden så går det inte att ses och prata (eller skrika för den delen heller) som annars hade varit lösningen. Så vad ska jag göra? Jo jag ska skriva brev. Massor utav brev ska jag skriva till alla dom jag känner att jag inte har fått allt jag vill säga sagt till och när jag tänker på saken så är den listan på namn väldigt lång. Jag ska skriva tills fingrarna blöder och tills jag är klar med allt och alla som jag har något osagt med. Och den dagen jag äntligen är klar och har satt alla mina känslor i ord och lämnat över dom till någon annan så kommer jag bara att känna mig fri. Då är det äntligen min tur att lossa dom där sista stenarna från axlarna och äntligen känna mig fri. För jag är medveten om att jag har en massa demoner framförallt från det senaste året som ligger och spökar. Men jag väljer att inte se det som någonting negativt som kommer tynga ner min resa, utan tvärt om väljer jag att se det som något positivt, något som kommer att berika min resa och framförallt lära mig så oerhört mycket om mig själv. För jag har mycket att lära inte bara av andra utan även av mig själv. Jag är trots allt bara 19-år, i alla fall i en månad till och sen studenten har jag verkligen sprungit genom livet med en hastighet på flera hundra kilometer i timmen. Bara tanken på allt jag har hunnit med på mina månader efter studenten får mig nästan att tappa andan litegranna.
För att jag har en impulsivitet utan dess like och en oförmåga att vara på en och samma plats och göra en och samma sak det vet jag. Men vad dom två egenskaperna faktiskt gör och har gjort med mig är något jag inte riktigt har tänkt på. Hur dom två egenskaperna faktiskt har kommit till att styra mitt liv och förändra det gång på gång.Det är bara att titta på vart jag är idag så ser man bevis efter bevis på det.
Så vad är det egentligen jag vill komma fram till? Det vet jag inte. Allt jag vet är att jag sitter på en trappa, på en ö i Thailand, iklädd pyjamasbyxor, med miljontals röster och ljud runtomkring mig och gråter en skvätt. Inte för att jag är ledsen utan mer för att jag är paff. Paff över allt livet och jag själv gett mig dom senaste månaderna. Framförallt är jag så tacksam över att jag ser till att alltid följa mina drömmar och framförallt mitt hjärta. Det finns inga drömmar som är för stora och om du känner att en dröm är för stor någon dag så är det bara din tro på dig själv som är för liten.