Livets lotterier

Ett liv fyllt av borderline, lycka, kärlek, tankar, känslor, skratt och tårar. Framförallt är det en historia om mina drömmar och den långa vägen dit, om det lilla i det stora och allt däremellan. Allt det vill jag dela med mitt framtida jag och med er. För vi har så mycket att lära av varandra.

En båtresa jag sent kommer glömma

Publicerad 2014-03-28 08:58:25 i Allmänt,






Impulsiv som jag är så tog det bara två nätter innan jag bytte ställe. Jag bokade en båttur som jag hade hört skulle vara kanon och ställde klockan med tuppen ännu en gång. Som vanligt i Asien var bilen såklart sen men den kom illslut och efter en timmes körning mitt ute i ingenstans hamnade vi vid en stor träeka som alltså skulle ta oss hela vägen från Siam Reap till Battangbang. Jag hoppade upp på taket på båten och satt bara där och gapade. För runt omkring mig torkade helt otroliga landskap upp och helt plötsligt från ingenstans kom en liten by som var flytande. Skolor, kyrkor, affärer, jaa allt flöt i anordningar som invånarna själva hade byggt. Runt i floden simmade leende vinkande barn, alla gick ut på sina balkonger för att inspektera mig så gott dom kunde under den tiden det tog för oss att passera då dom i princip aldrig hade sett en blond tjej tidigare. De var även fascinerade av min näsa som dom tyckte var superliten. Så jag kände mig lite som en apa i en bur där vi gled fram genom dom flytande byarna men efter ett tag vände jag mig vid att konstant vinka och le. Och det var svårt att inte le mot alla barn och vuxna. Det är så otroligt. Dom har ingenting materiellt men utöver det har dom allt och jag har nog aldrig sett några mer genuint leende människor i hela mitt liv. 

Efter några timmar stannade vi till vid ett av dom flytande husen för mat. Vad det var vi åt vet jag inte och idag är jag väldigt glad över det faktum att jag inte frågade om det då jag har i sett att invånarna i Kambodja kan äta precis vad som helst. Fick även uppleva ett toalettbesök utöver det vanliga. Det var en brygga med ett hål ner i floden och det var allt. Men man tager vad man haver som dom säger och efter mina 6 veckor på resande fot känns det som att jag lagt på mig sisådär 35 nya lager skinn på näsan och det finns inte längre något som skrämmer mig. Vi fick se en hel del på vår resa, munkar som raceade i longtailbåtar. Skolbarn som hoppade och lekte på flytande skolor, tusentals leende barn och en hel massa annat.

Efter några timmar lade jag märke till en förändring i vår hastighet och även en förändring i förarens tidigare glada ansiktsuttryck. Motorn lade av både en, två och tre gånger. Vi fastnade både en, två och tre gånger och fick hjälpas åt att putta på. Allt efter vägen fortsatte lokala invånare att hoppa på. Jag fick sällskap av en liten kambodjansk pojke som dundrade igång lite riktigt tung hiphop på min telefon som vi satt och lyssnade på tillsammans medans vi försökte föra en konversation trots två helt skilda språk. Men otroligt nog så gick det.

Efter att sisådär 8 ifrån lokalbefolkningen hade fyllt på våran båt var den minst sagt full till både bredden och höjden och då hände det som inte ska hända. Vi fastnade helt och hållet och då fanns det bara ett allternativ kvar. Att börja vandra. Så vi fick börja gå, på ett långt led över dom kambodjanska fälten. Det var helt otroligt, så vackert och stilla att jag inte ens lade märke till den 40-gradiga värmen som pressade på. Efter någon halvtimme till fots där vi fick uppleva en hel del frågande blickar från lokalbefolkningen som undrade vad ett gäng turister gjorde vandrandes på fälten mitt ute i ingenstans så fick vi Tillslut hoppa på båten igen. 

Vad som skulle ha blivit en 7 timmars båttur resulterade i en 13 timmarsbåttur och när vi väl kom fram till Battangbang var det kolsvart och alla var utsvultna och törstiga efter 10 timmar utan både mat och vatten men oj vad det var värt det. Jag fick uppleva något som inga turister fåruppleva och jag skulle aldrig någonsin byta den erfarenheter mot en snabbare resa. För det här är det jag älskar med att backpacka och ta dagen som den kommer, du vet aldrig vart du kommer hamna eller vad du kommer få uppleva utan alla upplevelser blir bara ett stort plus i kanten. Och det är framförallt som gångerna då saker har blivit något helt annat än vad det var tänkt som jag har fått helt ovärderliga minnen. 

Väl framme tog jag en tuk-utmed en tysk som jag hade lärt känna på bussen och jag fick bo på mitt aldra första hotell för resan för enbart 15 kronor natten. Den kvällen blev det en middag och sen direkt till hotellet då jag var helt slutkörd efter dagens bravader. Men det blev ingen tidig kväll som planerat då jag var tvungen att sitta och vänta på min stenade rumskompis som inte hade någon nyckel. Såg både en och två stora kackerlackor och försökte hålla migffrån att kissa på mig då det är min aldra största fobi. Jag överlevde i alla fall väntan och somnade sen som ens tjock direkt när han klev innanför dörren och drömde om alla platser dagen hade tagit mig till.

Kommentarer

Kommentera inlägget här
Publiceras ej

Om

Min profilbild

Herren på min borderline-täppa

En 21-årig tjej som alltid befinner sig någonstans på jordens karta, men man vet aldrig vart. Just nu bosatt i Barcelona. Brottas med borderline, ångest och depressioner, älskar att låta huvudet flöda och uttrycka sig i form av text, jag känner, tänker och tycker om allt men det är det som gör mig till mig. Följ med mig på min resa genom det vi kallar livet.

Till bloggens startsida

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela