Livets lotterier

Ett liv fyllt av borderline, lycka, kärlek, tankar, känslor, skratt och tårar. Framförallt är det en historia om mina drömmar och den långa vägen dit, om det lilla i det stora och allt däremellan. Allt det vill jag dela med mitt framtida jag och med er. För vi har så mycket att lära av varandra.

Shianoukville

Publicerad 2014-03-28 09:15:58 i Allmänt,


Så min morgon spenderades i Phnom Penh innan jag blev påkastad på ännu en buss mot Sihanoukville vid Kambodjas kust. På bussen hittade jag av slump några jag hade börjat min resa med så vi spenderade resan med att dela med oss av kärlekshistorier och upplevelser från resans gång innan vi alla somnade. Fick ett stop på vägen då jag kastade i mig en tallrik ris för att överleva resan. Väl framme i Sihanoukville hamnade jag i en taxi med ett trevligt par som hade träffats i Australien och vi begav oss på boendejakt. Tillslut hamnade jag på ett hostel som lät för bra för att vara sant. Pool, gym och rum för 1 dollar/natt. Men det var just det, det var för bra för att vara sant. En smutsig pool, ett hörn med en vikt och en boxningssäck samt en sovsal för 20 personer för 2 dollar/natt. Men det var bara att gilla läget och jag insåg ganska snabbt att jag hade hamnat på mitt värsta hostel hittills. Sängarna var inget annat ön solstolsdynor uppradade efter varandra en övre ich en undre rad. Jag tog mig ut från hotellet så snabbt som möjligt och gick ner till stranden hopp om att bli glatt överraskad men icke sa Nicke. Efter mina fem veckor på dom thailändska öarna blev tyvärr Kambodjas kust inget mer än en stor besvikelse. Det var nästan lite magalufkänsla över stranden och det mina vänner är inget jag är ute efter på den här resan. 

Så gårdagen var faktiskt min tuffaste dag hittills. Jag tog några timmar på stranden för att samla lite krafter, lyssna på musik och skriva av mig allt jag hade gått och burit på den senaste veckan. För det är faktiskt en hel del. Det är inte så lätt som man tror att behöva säga hejdå hela tiden, att behöva sakna och att resa på egen hand genom helt främmande länder och det var nog först igår so. Jag insåg att det tar en hel del på krafterna både psykiskt och fysiskt att ta sig fram i det tempot jag hållt den senaste veckan. Tror helt enkelt det blev för många för stora upplevelser på alldeles för kort tid. Så jag begav mig tillbaka till mitt hostel, satte mig med mamma i lurarna en lång stund innan jag tog ett beslut. Ett beslut som jag inte kommer låta mig själv ångra. Jag bestämde mig för att bege mig tillbaka mot Thailand redan nästa dag. För som ni vet närmar sig min födelsedag med stormsteg och jag kan inte komma på en bättre present än att få fira den med någon jag tycker oerhört bra om på oerhört fin plats, så ja ni kan bog gissa vad mitt beslut blev. Där ich då bestämde jag mig för att unna mig två dagars flashpacking i födelsedagspresent. Två flygbiljetter som skulle ta mig från Phnom Penh till Krabi utan att behöva spendera dom där 48 fruktansvärda dimmorna på bussen. 

Det kändes som att en sten lättade från bröstet där och då och resten av kvällen kunde jag slappna av och skratta i gott sällskap med 4 killar från jordens alla hörn. Känner mig alltid som en pump då jag ständigt är omgiven av killar på min resa. Varför det blir så vet jag inte men jag antar att jag har lättare att umgås med killar än tjejer då alla tjejer jag träffat har rest i en oerhört samansvetsad grupp. 

Sen slog klockan både tolv och ett medans jag väntade på att min telefon skulle ladda nere på mitt vandrarhems oerhört trevliga verktygsbänk mitt i receptionen. Fick ett efterlängtat samtal med min andra halva Mathi där hemma i Sverige. Hon berättade om vardagen som rullade på. Vardagen som även jag hade haft för bara två månader sen men som nu känns så långt borta. För hur konstigt det än låter så har mitt resande gått och blivit min vardag. Det är numera vardag att packa väskan varje dag, träffa nya vänner varje dag, se nya platser varje dag och aldrig gå en sekund utan att uppleva något helt nytt. Det är rätt otroligt egentligen.

Sen var det i alla fall äntligen dags för sömn om man nu kan kalla det de. Med fötter i ansiktet och armbågar i sidan lyckades jag i alla fall blunda till en stund på min lilla solstolsdyna, omgiven av 19 andra människor från jordens alla hörn. Hade det varit i början av min resa hade jag nog inte sovit en blund och om jag väl hade somnat hade det troligtvis varit i tårar men som sagt så finns det inte längre något som skrämmer mig och jag tror jag har hittat den. Tryggheten i mig själv som gör att jag aldrig någonsin känner mig ensam, att jag aldrig känner att något är omöjligt eller ohanterbart. För jag kan stolt säga att jag fortfarande bara är 19 i ännu en dag och att jag redan har hunnit uppleva så mycket mer än många vuxna någonsin har gjortch jag känner verkligen hur jag växer. Nu förtiden kan jag sitta i timmar i konversationer med människor i 50-60 års åldern och inte bara lyssna på deras historier utan även dela med migrän mina egna. Och tro det eller ej mina vänner men dom tycker faktiskt att det är spännande att lyssna på alla mina påhitt dom där gamlingarna och jag tycker att det är spännande att lyssna på deras.

För var det något jag lovade mig själv när jag var liten så var det att jag aldrig skulle bli en av dom som bara skaffade mig barn, Volvo och villa. En av dom som satt på ålderdomshemmet utan en enda historia att berätta. Jag lovade mig själv det och nus er jag till så antyder inte händer och det är fortfarande bara knappa 10 månader sedan jag sprang ut genom portarna på Nacka gymnasium med studentmössan på huvudet och klackskorna i handen och blev fri.

Kommentarer

Kommentera inlägget här
Publiceras ej

Om

Min profilbild

Herren på min borderline-täppa

En 21-årig tjej som alltid befinner sig någonstans på jordens karta, men man vet aldrig vart. Just nu bosatt i Barcelona. Brottas med borderline, ångest och depressioner, älskar att låta huvudet flöda och uttrycka sig i form av text, jag känner, tänker och tycker om allt men det är det som gör mig till mig. Följ med mig på min resa genom det vi kallar livet.

Till bloggens startsida

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela