Livets lotterier

Ett liv fyllt av borderline, lycka, kärlek, tankar, känslor, skratt och tårar. Framförallt är det en historia om mina drömmar och den långa vägen dit, om det lilla i det stora och allt däremellan. Allt det vill jag dela med mitt framtida jag och med er. För vi har så mycket att lära av varandra.

Jag vill ju bara vara jag

Publicerad 2014-11-18 19:57:42 i Allmänt, Vägen till frihet,

Idag var en sån där dag, en sån där dag då jag måste släpa mig till sjukhuset. Till en läkare jag inte gillar som befinner sig i lokaler som jag avskyr och som till råga på allt är den som sitter på makten. Makten att sätta stämplar på mig och vem jag är samt vem jag ska bli. 
 
För cirka två månader sedan kom dom tre första diagnoserna. Svart på vitt lät hon orden ramla över mig som om det var som vad som helst, som att det var samma sak soma tt sitta och prata om hurvida man ska äta köttbullar eller falukorv till middag. Det var återkommande depression, generaliserat ångestsyndrom och borderline. Jag grät och grät medans jag satt där ensam med vad som kändes som hela världen emot mig. 
 
Jag har ju alltid känt mig speciell, annorlunda. Har alltid sett på saker och ting annorlunda och dragits åt alla håll förutom med strömmen. Jag har hela mitt liv levt med tanken att alla dom där egenskaperna var dom som gjorde mig till just mig. Att det var just dom egenskaperna som gjorde just mig fantastisk och älskvärd på mitt egna vis och där satt hon och sa att det var något vi behövde bota. Vi behövde bota mitt humör som sålänge jag kan minnas varit en bergochdalbana, vi behövde bota mina regelbundna gråtatacker som tydligen visade sig vara ångest. Allt som var jag skulle helt plötsigt botas och just där och då kände jag mig ensamast i världen. 
 
 
Jag började min resa i juni efter att jag kommit hem från mina fyra månader i Asien, efter att jag hade träffat mitt livs kärlek och tro det eller ej men han är faktiskt anledningen till att jag startade den här resan just där och då. För han fick mig att vilja bli den bästa verisionen av mig själv, han fick mig att vilja jobba på mig för att få oss att hålla, för jag visste att jag inte skulle hålla med någon som jag mådde där i juni. Och den här killen, han med stort H som jag idag 6 månader senare fortfarande får vakna bredvid varje dag är den personen jag kommer vara evigt tacksam. För han gav mig inte bara den mest obeskrivliga ärleken jag varit med om, han har även gett mig mitt liv tillbaka sakta men säkert.
 
Den här resan är inte lika spännande, underbar och härlig som min resa i Asien. Men det den däremot är, är viktig, viktigare än något annat skulle jag vilja påstå. Sedan resan började har jag börjat medicineras med två mediciner. mediciner som är tänkta att stabilesera mitt humör och dämpa min ångest. Det tog mig en månad att ens på riktigt börja kuren för att jag var rädd. Jag var så rädd att allt som var jag skulle försvinna, min förmåga att aldrig sluta prata, att skratta högt och länge vid helt fel tillfällen, att fundera och tänka och begära det mesta av livet. För jag gillade mina toppar och dalar. Dalarna var fruktansvärda men topparna var så otroliga efter dom där dalarna. 
 
Jag har även börjat gå i terapi en gång i veckan. En timme i veckan som hittills bara bestått av tårar, hjärtesorg, ångest, stress och smärta. Timmar som jag vet kommer göra så oerhört ont tills den dagen då jag är klar, klar med all den där smärtan jag har burit på så länge. 
 
Så idag satt jag där i väntrummet igen och väntade på att mitt namn skulle läsas upp, mamma satt bredvid och kramade mina axlar medans minuterna tickade sådär långsamt som dom bara kan göra i ett väntrum på Capios Psykiatriavdelning. Tillslut satt jag i alla fall där hos min läkare som har ett rum fyllt av fula blommor, pasteller och en gräslig lila matta och hatade varje minut och tyckte så synd om mig själv för att just jag måste lägga så mycket tid av mitt liv just där. Och så kom det. Helt plötsligt kom jag på mig själv med att lämna sjukhuset med huvudet bland molnet och en apotekspåse i handen. En apotekspåse som innehöll två nya mediciner, två nya mediciner som innebar att jag nu behövde en pillerburk med klockslag och dagar för att hålla reda på alla tabletter som är tänkta att hålla mig flytande. Tabletter i olika former och färger som jag vet kommer ge mig illamående och som jag vet kommer ge mig en klump i magen varje gång jag tar upp den enorma asken ur väskan. Jag lämnade även sjukhuset med ännu en utredning framför mig, flera månader till av samtal med psykologer och läkare, intervjuer och upprepande frågor om alla mina sämsta och mörkaste sidor och allt jag kunde känna var orättvisa. Orättvisa över att jag skulle få allt det här, att just jag skulle behöva alla dom här tabletterna för att hålla mig flytande, att min vardag i månader framöver skulle fortsätta att innebära minst två sjukhusbesök i veckan. Denna gång var det ADHD och ADD:n som skulle utredas. Och frågan gälde väl mer vilken av diagnoserna jag har istället för om jag har någon. 
 
Så idag är det tungt, riktigt tungt. Jag lyckades ta mig iväg och träffa igen, illamående av mina nya mediciner och sedan vidare till gymmet där jag höll på att falla ihop på löpbandet och var tvungen att lägga mig och vila på golvet i 20 minuter innan jag kunde gå hem. 
 
Och vet ni vad det värsta är? Att det finns ingenting jag kan göra åt saken. Allt jag kan göra är att försöka, kämpa och aldrig ge upp och framförallt aldrig släppa hoppet om målet. Ett liv utan mediciner. Jag vill ju bara vara jag
 
-Josefin Nilsson 18/11-14
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här
Publiceras ej

Om

Min profilbild

Herren på min borderline-täppa

En 21-årig tjej som alltid befinner sig någonstans på jordens karta, men man vet aldrig vart. Just nu bosatt i Barcelona. Brottas med borderline, ångest och depressioner, älskar att låta huvudet flöda och uttrycka sig i form av text, jag känner, tänker och tycker om allt men det är det som gör mig till mig. Följ med mig på min resa genom det vi kallar livet.

Till bloggens startsida

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela