Det stora finns ofta i det lilla
Jag känner mig lite vilsen just nu. Alltså i skrivandets stund. Egentligen kanske det är lite allmänt bara det att jag inte känner av det förens jag är helt själv. För det här är faktiskt första gången på länge som jag är helt helt ensam.
Jag har nu två dagar för mig själv innan besöken rullar in och stannar kvar tills skolan sätter igång och dom kommer jag spendera genom att skriva tills fingrarna värker och lyssna på oändliga timmar av sommarprat. Får alltid så mycket hjälp på vägen och så många nya värdefulla tankar när jag ger en av Sveriges alla stjärnor en timme av mitt liv och skrivandet behöver jag inte ens säga något om utan ni märker säkert att det är något jag verkligen saknat. En del av mig som jag dessvärre lagt åt sidan ett tag men som nu äntligen får blomma ut igen.
Ska bli så otroligt fint att få hit inte bra en utav mina bästa vänner utan även min mamma. Felix och jag har känt varandra i 6 år nu. Allt började på en fest längst ut på Värmdö, utvecklades till en promenad med en minst sagt energifylld schäfer som resulterade i en blå stor bula mitt i pannan, en massa skratt. En nedklottradbergsvägg någonstans på Värmdö som slutade i att vi blev jagade genom dom snåriga skogarna. Idag står vi här, 6 år senare med en vänskap så stark att vi numera bara vet. Vet att vi alltid har varandra oavsett hur många dagar eller veckor som går emellan samtalen och oavsett hur många månader det går innan vi ses. Felix har alltid och kommer alltid vara en av dom jag träffar först när jag väl kommer hem från ett av mina äventyr.
Och så har vi såklart mamma. Och oj vad fint det ska bli att få hit henne och dela alla mina miljontals tankar med henne. För hon är en av de få som alltid kommer förstå mina kryptiska meningar om livet och meningen med det.
Så jag har två för mig oerhört värdefulla dagar i min ensamhet innan två fantastiska veckor väntar med dom som står mig kär. Men för första gången längtar jag inte in i framtiden, för första gången är inte de här två dagarna tills äventyret sätter igång en otålig väntan utan snarare tvärt om. För första gången ser jag varje sekund och varje minut av den där väntan som en tillgång och en möjlighet att få leva ännu lite mer, njuta ännu lite till och lära mig av ännu en sommarpratares kloka ord.
Så är det något jag vill be er om idag så är det att sluta vänta. Sluta vänta på den där drömprinsen, sluta vänta på den där stora resan, på det där nya jobbet eller den där sprillans nya lägenheten. Allting kommer i alla fall, allt du önskar kommer bli ditt bara du vill det. För det är det som är det fina med livet, allt går bara man vill. Men vad du än gör, glöm inte att njuta och ha roligt på vägen dit. Varje dag är en ny möjlighet och varje dag kan bli just den bästa i ditt liv bara du öppnar sinnena för det. Igår hade jag en av mina bästa stunder sedan jag kom till Barcelona och vet ni vad? Allt som krävdes var en naken Josefin, ett duntäcke, en balkong och en öl samt min älskade Petter. Där satt vi i kvällssolen och jag tittade på honom och sa ’’Det här är min bästa stund sen vi kom till Barcelona’’ och vet ni vad? Han tittade mig i ögonen och sade ’’Min med’’. Och det mina vänner, är allt som behövs.
