För man ska ta vara på alla timmar
Tänka sig att här ligger jag. Klockan är 9 på morgonen och jag har redan varit uppe en sväng för att sedan krypa ner här igen bredvid honom. Jag ligger på en madrass på ett betonggolv i en liiiten etta. Vår alldeles första etta, i Barcelona. Att jag inte alltid förstår hur otroligt det är visar nog på att det faktiskt var det här jag var född för, det här jag alltid längtade och trånade efter alla dom åren jag kände att jag inte riktigt passade in där på Värmdö, eller i Sverige över huvud taget. För jag har nog aldrig varit menat för en plats utan en massa platser och någonstans, någon dag kommer jag förhoppningsvis känna att ’’här vill jag stanna’’ och då kommer jag veta att jag har hittat rätt.
Senaste året har allt som behövts för att känna sig hemma varit en sak. Petter. Innan han klev in i mitt liv var jag nog egentligen rätt vilsen och hade trots tappra försök både i Norge och Sverige inte hittat hem. För mig är inte hemma samma sak som för många andra, för mig är inte hemma en lägenhet eller villa i Sverige där jag har alla mina nära och kära. För mig är hemma där hjärtat slår lugnt och tryggt och jag kan somna in med ro på nätterna och vart än han är med mig så känner jag den känslan.
Vi har sovit i en liten bil och ett litet tält runt om i Sverige, bott med för mig okända människor i ett magiskt sommarhus i Norge utan värme och varmvatten. Vi har rest genom Laos, genom Thailand, bilat i Danmark och trängts ihop i bagageluckan på min pappas bil för att man inte fick kampa där. I den där bagageluckan har vi legat och lyssnat på havet, på fyllebråk, känt doften av tång och startat billarmet en och annan gång för att sedan behövt springa ut nakna i natten vart än bilen stod i panik över det tjutande alarmet som alltid tycktes vara omöjligt att få tyst på.
Och nu ligger vi här. Tredje landet vi bor i och femte landet vi besöker tillsammans han och jag. Ett år senare är våningssängen på DD’s Hostel på Koh Samui där vi träffades utbytt till en madrass på golvet i våran alldeles egna lägenhet i Barcelona. Tänka sig vad livet kan vända och förändras inte bara för att man träffar någon, utan för att man träffar rätt.
Nu ligger jag här och lyssnar på hans snarkningar och fortfarande efter ett år så stör dom mig inte det minsta utan får mig bara att känna mig trygg. Och jag vet att även jag får honom att känna sig trygg när han i mitt skrivandes stund sträcker sig ut för att få tag på nån del av mig som han kan hålla i medans han sluter ögonen igen och somnar om lika snabbt som han vaknat med tunga och trygga andetag med vetskapen om att jag ligger kvar bredvid honom. Precis som för ett år sedan.
Här ligger jag och tar vara på minuterna, lyssnar på fåglarna som sjunger en bit bort, på grannen ovanför som verkar ha bestämt sig för att möblera om i köket, på Petters nu lugna andetag som alltid tyder på att han slutat drömma och på mina fingrar som äntlöigen får springa iväg på tangenterna igen. Här ligger jag och tänker att livet inte blev så tokigt ändå, att jag är 21 år och precis där jag vill vara.
Så glöm nu inte att ta vara på varje doft, varje ljud, alla dom där små händelserna som man så ofta låter passera i förbifarten. För det kan ofta vara dom som är dom mest magiska, dom som man verkligen minns och bär med sig på den där gråa höstdagen som troligtvis kommer komma någon dag i framtiden. Men inte för mig, inte än.
